Just nu går jag en kort utbildning i psykiatri. Dagens föreläsningar kom att handla om ångest, psykoser och schizofreni - och framför allt hur man ska bemöta människor med dylika diagnoser. Vid delen som handlade om ångest kom en diskussion upp: hur kommer det sig att ångest är den psykiska åkomma som ökar mest, framför allt bland unga?
Föreläsaren hade en tes om att det till stor del handlar om bristen på umgänge med vuxna - att ungdomar i västvärlden har högre ångestproblematik på grund av att de inte lär sig coping-strategier av vuxna i samma utsträckning som förr, det vill säga tar del av vuxnas erfarenheter för att lära sig att hantera livet. Det ligger säkerligen en massa sanning bakom den tesen, men diskussionen kom också att handla om att unga idag förmodas ha fler och högre krav på sig. Jag tog upp att det kan vara så att tidigare hade man en annan trygghet - om än falsk - i att det fanns vissa förväntningar kring hur man ska leva: gå i skolan, hjälpa föräldrarna, hitta ett jobb, hitta en partner (heterosexuell relation) att leva sitt liv med och reproducera sig. Idag finns visserligen en massa förväntningar kvar, men valmöjligheterna har ökat. Självklart är detta en bra sak - det borde ha varit självklart även på 50-talet att kunna välja att leva i exempelvis en polygam eller homosexuell relation. Det borde ha varit en självklarhet att kvinnor ska kunna jobba precis som män, och att män likaväl som kvinnor kan vara hemma och ta hand om barn. Samtidigt tror jag att dessa valmöjligheter skapar ambivalens i en värld där traditionella värderingar kring heteronormen och reproduktion och att vara samhällsnyttig fortfarande är den gällande strukturen. Ambivalensen kan i sin tur skapa ångest - en ångest som kanske inte var lika aktuell för 50 år sedan då den inte ansågs vara berättigad: det vill säga man kunde givetvis känna känslorna (som att vilja leva i relationer som avviker från normen) men det var inte en valmöjlighet på samma sätt som idag.
Frågan är dock, har vi verkligen så många valmöjligheter? Är det så att vi idag KAN välja att leva som vi vill? I media idag har det varit flertalet artiklar om att Anton Hysén kommer ut som homosexuell. Trots att han är fotbollsspelare. Trots att hans pappa är en kändis. (Eller kanske kan han göra det just för att pappa är en kändis inom fotbollsvärlden?) Det har kommit en massa bloggar och krönikor om detta, många kommenterar att det är tragiskt att Anton är den första fotbollsspelare på högre nivå i Sverige som kommit ut. Det får mig att fundera på det här med valmöjligheter - visst kan vi idag välja att komma ut, som Anton, men vad är priset vi får betala? Är priset ångest? Jag tänker mig att Antons beslut inte var lätt. Jag tänker mig att han säkerligen kände en massa ångest inför sitt beslut och ambivalens inför att out:a sig för hela Sverige. Jag tänker mig att Anton, till skillnad från många andra, hade en massa personer bakom sig som stöttade honom - som hjälpte honom att genomföra detta och som lindrade hans ångest. Men för oss andra då? Vi som inte har ett nätverk som kan backa upp oss och lindra fallet? För det blir ett fall, oavsett hur öppna och accepterande vi säger oss vara. Ingen kan komma ut, eller välja en annan livsstil än normen, utan att det skapar ångest. Ingen kan välja något avvikande utan att det ifrågasätts och kräver en förklaring. Och om nu fallet skulle vara så att ingen annan faktiskt ifrågasätter det, så ifrågasätter vi oss själva konstant.
Jag tror att precis som förut har vi samma ångest för att avvika från normen - skillnaden är att idag har vi krav på oss att våga stå upp för vilka vi är och vilket liv vi väljer att leva. Idag kan vi välja att inte skaffa barn, att inte leva heterosexuellt, att inte leva monogamt - men priset vi får betala är i form av djup ambivalens och ångest inför vilka vi är och vilka vi vill vara, och framför allt varför vi väljer att leva ut det när det skapar sådana svårigheter. Trots alla förklaringsmodeller, all queerteori, all genusvetenskap och all genforskning som skulle göra oss mer upplysta, accepterande och förstående, är det fortfarande vår oförståelse och okunskap och våra gamla synsätt som sätter käppar i hjulet för oss. Vi tror fortfarande att normativitet och normalitet är det enda som kan få oss att känna gemenskap och acceptans - och så länge vi gör det lär ångesten fortsätta öka.
Martha Wainwright - Bloody Mother Fucking Asshole
Föreläsaren hade en tes om att det till stor del handlar om bristen på umgänge med vuxna - att ungdomar i västvärlden har högre ångestproblematik på grund av att de inte lär sig coping-strategier av vuxna i samma utsträckning som förr, det vill säga tar del av vuxnas erfarenheter för att lära sig att hantera livet. Det ligger säkerligen en massa sanning bakom den tesen, men diskussionen kom också att handla om att unga idag förmodas ha fler och högre krav på sig. Jag tog upp att det kan vara så att tidigare hade man en annan trygghet - om än falsk - i att det fanns vissa förväntningar kring hur man ska leva: gå i skolan, hjälpa föräldrarna, hitta ett jobb, hitta en partner (heterosexuell relation) att leva sitt liv med och reproducera sig. Idag finns visserligen en massa förväntningar kvar, men valmöjligheterna har ökat. Självklart är detta en bra sak - det borde ha varit självklart även på 50-talet att kunna välja att leva i exempelvis en polygam eller homosexuell relation. Det borde ha varit en självklarhet att kvinnor ska kunna jobba precis som män, och att män likaväl som kvinnor kan vara hemma och ta hand om barn. Samtidigt tror jag att dessa valmöjligheter skapar ambivalens i en värld där traditionella värderingar kring heteronormen och reproduktion och att vara samhällsnyttig fortfarande är den gällande strukturen. Ambivalensen kan i sin tur skapa ångest - en ångest som kanske inte var lika aktuell för 50 år sedan då den inte ansågs vara berättigad: det vill säga man kunde givetvis känna känslorna (som att vilja leva i relationer som avviker från normen) men det var inte en valmöjlighet på samma sätt som idag.
Frågan är dock, har vi verkligen så många valmöjligheter? Är det så att vi idag KAN välja att leva som vi vill? I media idag har det varit flertalet artiklar om att Anton Hysén kommer ut som homosexuell. Trots att han är fotbollsspelare. Trots att hans pappa är en kändis. (Eller kanske kan han göra det just för att pappa är en kändis inom fotbollsvärlden?) Det har kommit en massa bloggar och krönikor om detta, många kommenterar att det är tragiskt att Anton är den första fotbollsspelare på högre nivå i Sverige som kommit ut. Det får mig att fundera på det här med valmöjligheter - visst kan vi idag välja att komma ut, som Anton, men vad är priset vi får betala? Är priset ångest? Jag tänker mig att Antons beslut inte var lätt. Jag tänker mig att han säkerligen kände en massa ångest inför sitt beslut och ambivalens inför att out:a sig för hela Sverige. Jag tänker mig att Anton, till skillnad från många andra, hade en massa personer bakom sig som stöttade honom - som hjälpte honom att genomföra detta och som lindrade hans ångest. Men för oss andra då? Vi som inte har ett nätverk som kan backa upp oss och lindra fallet? För det blir ett fall, oavsett hur öppna och accepterande vi säger oss vara. Ingen kan komma ut, eller välja en annan livsstil än normen, utan att det skapar ångest. Ingen kan välja något avvikande utan att det ifrågasätts och kräver en förklaring. Och om nu fallet skulle vara så att ingen annan faktiskt ifrågasätter det, så ifrågasätter vi oss själva konstant.
Jag tror att precis som förut har vi samma ångest för att avvika från normen - skillnaden är att idag har vi krav på oss att våga stå upp för vilka vi är och vilket liv vi väljer att leva. Idag kan vi välja att inte skaffa barn, att inte leva heterosexuellt, att inte leva monogamt - men priset vi får betala är i form av djup ambivalens och ångest inför vilka vi är och vilka vi vill vara, och framför allt varför vi väljer att leva ut det när det skapar sådana svårigheter. Trots alla förklaringsmodeller, all queerteori, all genusvetenskap och all genforskning som skulle göra oss mer upplysta, accepterande och förstående, är det fortfarande vår oförståelse och okunskap och våra gamla synsätt som sätter käppar i hjulet för oss. Vi tror fortfarande att normativitet och normalitet är det enda som kan få oss att känna gemenskap och acceptans - och så länge vi gör det lär ångesten fortsätta öka.
Martha Wainwright - Bloody Mother Fucking Asshole
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar