Om du var vaken skulle jag ge dig, allt det där jag aldrig ger dig.

Fredag. Alla är där, hans egna syskon och mammas syskon och mormor. Jag och min syster är där. Och mamma förstås. Mamma sitter inne hos honom, vi andra är i vardagsrummet och köket - pratar lågmält med varandra om andra saker. Ingen vill prata om att det händer snart och hur hemskt det är. Jag sitter mitt i en konversation när jag hör min mamma ropa på mig och min syster. Vi skyndar oss in i sovrummet. Det är dags. Han har sagt till mamma att nu är det dags. Mamma sitter på en stol bredvid sängen, jag och min syster sätter oss på sängen tillsammans med honom. Han andas tungt, säger svagt "nu orkar jag inte mer". Tårarna rinner stillsamt nerför mina kinder, jag får fram ett "jag älskar dig pappa". Känner hur jag försöker hålla borta paniken, vill att han ska känna lugn och att vi finns där. Min syster hulkar lite, jag märker hur hon också försöker hålla tillbaka för att inte stressa honom. Så sluter han ögonen. Andningen blir allt tyngre, andetagen kommer alltmer sällan. Vi sitter där med honom, hans händer i våra. Min ena hand omsluter hans magra arm. Armen som brukade vara stark och som alltid var så livfull känns som om att den aldrig lyft något nu.

Det går några minuter. För varje gång han har ett kort andningsuppehåll håller jag också andan. Slutligen öppnar han ögonen, säger svagt "varför händer det inget?". Mamma skrattar lite, mitt i sin gråt, säger "men vännen, du kan inte bestämma själv när kroppen ska sluta funka". Han ser sorgsen ut. Han ville få ta det beslutet, när han skulle dö, själv. Han var ju redo.

Nästan tre dygn gick det. Tre dygn av smärta, trots full morfindos. Tre dygn av blödande kroppsöppningar. Tre dygn av att inte kunna äta eller knappt dricka, då han var för svag för att svälja. På söndag kväll, när alla åkt hem och det bara är jag och mamma kvar, ligger vi på varsin sida om honom i sängen. Mamma håller om honom. Han har inte pratat sen lördagen. Han gråter. Jag ser paniken och ångesten växa. Han gråter så mycket han förmår. Efter en stund slutar han, mamma säger åt mig att gå och lägga mig och att hon hämtar mig om något händer. Hon ligger där med honom hela natten, vakandes. Jag ligger i rummet bredvid, kan inte sova men kan inte förmå mig att gå dit igen heller. Vill inte störa dem, vill låta dem få natten för sig själva. Jag vet inte hur mycket medvetande han har, men jag vet att min mamma tar hand om honom. Sista gången jag tittade på klockan var den över fyra. Kvart i sex kommer min mamma intassandes i gästrummet. Hon tittar på mig med allvarlig min, säger "det är dags nu, kom". Vi går tysta tillbaka. Vi håller hans händer. Han tar tre tunga, svåra andetag. Sen är det slut. Han finns inte mer. Jag känner knappt igen hans kropp. Det är inte längre min pappa som ligger där, det är bara ett grått och magert skal som inte längre rymmer honom.

Idag är det två år och trettio dagar sedan. Konstigt nog är smärtan fortfarande lika stark, om inte starkare. Minnena klarare och tydligare när man egentligen bara vill att de ska suddas ut, åtminstone de svåra minnena. Idag har jag valt att inte spendera påsken med släkten i stugan, världens bästa plats enligt min pappa. Jag klarar inte av det, av många anledningar. Jag hoppas att det kommer en dag då jag kan åka dit och minnas honom med glädje och att den starka känslan av sorg har ersatts av vackra minnen.


Fred Åkerström – Jag ger dig min morgon

Burberry Beamer Beakheads.

Kanske behöver jag bara ett par nya skor?

Johnny Boy – You are the Generation that bought more shoes and you get what you Deserve

Larplarplarplaaarp!

För första gången i mitt liv deltog jag i helgen på ett lajvkonvent. Jag har besökt något halvdant rollspelskonvent förut, men detta slog det jag varit på tidigare med hästlängder. Tack till arr och alla som deltog och gav mig en galet bra upplevelse. Saknade bara lite sömn och luft i lokalerna, men annars var det toppen!

Topp fem på Prolog 2011:

5. Med stort ansvar... - lajv
4. Utlevnad av fantasier och sexualitet på lajv - workshop
3. Delirium - movie and debate
2. Hotellhänget
1. Alla fantastiska människor

Utöver ovanstående var jag på en del intressanta utvecklingsforum och lite annat smått och gott. Dessutom fick jag höra talas om ett lajv som kommer att rula utan dess like - Kapo och Danmark here I come!

I used to think I was sensible.

Att befinna sig i ett mellanläge, är inte det bland det svåraste som finns? Jag känner mig ibland så odefinierbar - samtidigt som det kan vara skönt och man ofta kan säga "Screw you" och vara okonventionell så är det också en förbannelse. Människor tenderar att vilja placera saker i fack, sortera, kategorisera: jag är en person som inte riktigt passar in, vilket gör en del människor (inklusive mig själv till viss del) osäkra. Jag är en person som befinner mig i mellanläget. Jag är inte heterosexuell, men inte heller homosexuell. Jag är inte gammal, men inte särskilt ung. Jag är inte polygam, men vill inte ha ett konventionellt monogamt förhållande. Jag är överlag ganska traditionellt "kvinnlig", men har samtidigt en ganska "manlig" framtoning.

Framför allt, jag är totalt ambivalent när det kommer till rationalitet. En vän sa en gång till mig "Du är den mest vettiga och irrationella människa jag känner". Precis så känner jag mig. Mina tankar är vettiga, smarta, logiska - men mina känslor är totalt over the top, galna, snurriga, virriga, irrationella. Oftast lyckas jag följa mina tankar - jag försöker rationalisera känslorna och reda ut vad som är rimligt och inte. Ibland misslyckas jag, vilket oftast tar sig uttryck i känslor av obehag. Oftast försöker jag behålla dem för mig själv, men lyckas inte alltid med det heller. Jag tycker ju att jag är rätt vettig - är jag inte det? Eller har jag bara inbillat mig det i större delen av mitt liv? Jag vet inte längre, jag tror att jag ytligt sett är det men djupt där inne är det något slags kaos. Kan man ansöka om en emotionell restraining order för sig själv måntro?


(Låten har inte så mycket med inlägget att göra, men jag har hamnat i något slags Erasure-träsk.)

Erasure – Lay All Your Love On Me

Poetry has no place for a heart that's a whore.

Just nu går jag en kort utbildning i psykiatri. Dagens föreläsningar kom att handla om ångest, psykoser och schizofreni - och framför allt hur man ska bemöta människor med dylika diagnoser. Vid delen som handlade om ångest kom en diskussion upp: hur kommer det sig att ångest är den psykiska åkomma som ökar mest, framför allt bland unga?

Föreläsaren hade en tes om att det till stor del handlar om bristen på umgänge med vuxna - att ungdomar i västvärlden har högre ångestproblematik på grund av att de inte lär sig coping-strategier av vuxna i samma utsträckning som förr, det vill säga tar del av vuxnas erfarenheter för att lära sig att hantera livet. Det ligger säkerligen en massa sanning bakom den tesen, men diskussionen kom också att handla om att unga idag förmodas ha fler och högre krav på sig. Jag tog upp att det kan vara så att tidigare hade man en annan trygghet - om än falsk - i att det fanns vissa förväntningar kring hur man ska leva: gå i skolan, hjälpa föräldrarna, hitta ett jobb, hitta en partner (heterosexuell relation) att leva sitt liv med och reproducera sig. Idag finns visserligen en massa förväntningar kvar, men valmöjligheterna har ökat. Självklart är detta en bra sak - det borde ha varit självklart även på 50-talet att kunna välja att leva i exempelvis en polygam eller homosexuell relation. Det borde ha varit en självklarhet att kvinnor ska kunna jobba precis som män, och att män likaväl som kvinnor kan vara hemma och ta hand om barn. Samtidigt tror jag att dessa valmöjligheter skapar ambivalens i en värld där traditionella värderingar kring heteronormen och reproduktion och att vara samhällsnyttig fortfarande är den gällande strukturen. Ambivalensen kan i sin tur skapa ångest - en ångest som kanske inte var lika aktuell för 50 år sedan då den inte ansågs vara berättigad: det vill säga man kunde givetvis känna känslorna (som att vilja leva i relationer som avviker från normen) men det var inte en valmöjlighet på samma sätt som idag.

Frågan är dock, har vi verkligen så många valmöjligheter? Är det så att vi idag KAN välja att leva som vi vill? I media idag har det varit flertalet artiklar om att Anton Hysén kommer ut som homosexuell. Trots att han är fotbollsspelare. Trots att hans pappa är en kändis. (Eller kanske kan han göra det just för att pappa är en kändis inom fotbollsvärlden?) Det har kommit en massa bloggar och krönikor om detta, många kommenterar att det är tragiskt att Anton är den första fotbollsspelare på högre nivå i Sverige som kommit ut. Det får mig att fundera på det här med valmöjligheter - visst kan vi idag välja att komma ut, som Anton, men vad är priset vi får betala? Är priset ångest? Jag tänker mig att Antons beslut inte var lätt. Jag tänker mig att han säkerligen kände en massa ångest inför sitt beslut och ambivalens inför att out:a sig för hela Sverige. Jag tänker mig att Anton, till skillnad från många andra, hade en massa personer bakom sig som stöttade honom - som hjälpte honom att genomföra detta och som lindrade hans ångest. Men för oss andra då? Vi som inte har ett nätverk som kan backa upp oss och lindra fallet? För det blir ett fall, oavsett hur öppna och accepterande vi säger oss vara. Ingen kan komma ut, eller välja en annan livsstil än normen, utan att det skapar ångest. Ingen kan välja något avvikande utan att det ifrågasätts och kräver en förklaring. Och om nu fallet skulle vara så att ingen annan faktiskt ifrågasätter det, så ifrågasätter vi oss själva konstant.

Jag tror att precis som förut har vi samma ångest för att avvika från normen - skillnaden är att idag har vi krav på oss att våga stå upp för vilka vi är och vilket liv vi väljer att leva. Idag kan vi välja att inte skaffa barn, att inte leva heterosexuellt, att inte leva monogamt - men priset vi får betala är i form av djup ambivalens och ångest inför vilka vi är och vilka vi vill vara, och framför allt varför vi väljer att leva ut det när det skapar sådana svårigheter. Trots alla förklaringsmodeller, all queerteori, all genusvetenskap och all genforskning som skulle göra oss mer upplysta, accepterande och förstående, är det fortfarande vår oförståelse och okunskap och våra gamla synsätt som sätter käppar i hjulet för oss. Vi tror fortfarande att normativitet och normalitet är det enda som kan få oss att känna gemenskap och acceptans - och så länge vi gör det lär ångesten fortsätta öka.

Martha Wainwright - Bloody Mother Fucking Asshole

History repeats itself.

Varför känns plötsligt alla dagar och veckor likadana? Jobb, sömn, träning, mat, resande, jobb, sömn, mat etc. Vissa dagar känns det som om att jag lever i något slags vakuum där ingenting förändras. Samtidigt förändras allt. Hela tiden. Min omgivning, jag själv, världen. Och ja, världen är något slags kaos som jag ibland inte vet om jag är en del av - samtidigt som mitt innersta bara längtar och vill förändra och påverka.

Ibland funderar jag på om jag bara borde släppa allt och åka långt långt bort - göra en insats, känna mig delaktig av världen. Men så kommer alla funderingar, alla praktiska problem, allt jag skulle vara tvungen att lämna och plötsligt känns det bara för jobbigt och för svårt. Hur gör folk som bara sticker? Hur funkar människor som tänker att allt bara ordnar sig? Jag önskar att jag vore lite mer carefree - lite mer oförsiktig och lite mindre orolig.

A.O.S. - History Repeats Itself

Punkrock t-shirt, black cap and tattoo - the first things I noticed about you.