Efter influensa och liggande i soffan blir det bara mer och mer tydligt:
Jag klarar inte av att vara ensam.
Sedan det värsta av det värsta hände i slutet av mars har jag sysselsatt mig - umgåtts med folk, ockuperat mig med jobb, försökt engagera mig känslomässigt i andra människor och saker och ja... Det börjar ta slut på undanflykter.
Nu återstår sorgen.
Och tårarna.
Pappas nummer finns fortfarande kvar i min mobil.
