Fredag. Alla är där, hans egna syskon och mammas syskon och mormor. Jag och min syster är där. Och mamma förstås. Mamma sitter inne hos honom, vi andra är i vardagsrummet och köket - pratar lågmält med varandra om andra saker. Ingen vill prata om att det händer snart och hur hemskt det är. Jag sitter mitt i en konversation när jag hör min mamma ropa på mig och min syster. Vi skyndar oss in i sovrummet. Det är dags. Han har sagt till mamma att nu är det dags. Mamma sitter på en stol bredvid sängen, jag och min syster sätter oss på sängen tillsammans med honom. Han andas tungt, säger svagt "nu orkar jag inte mer". Tårarna rinner stillsamt nerför mina kinder, jag får fram ett "jag älskar dig pappa". Känner hur jag försöker hålla borta paniken, vill att han ska känna lugn och att vi finns där. Min syster hulkar lite, jag märker hur hon också försöker hålla tillbaka för att inte stressa honom. Så sluter han ögonen. Andningen blir allt tyngre, andetagen kommer alltmer sällan. Vi sitter där med honom, hans händer i våra. Min ena hand omsluter hans magra arm. Armen som brukade vara stark och som alltid var så livfull känns som om att den aldrig lyft något nu.
Det går några minuter. För varje gång han har ett kort andningsuppehåll håller jag också andan. Slutligen öppnar han ögonen, säger svagt "varför händer det inget?". Mamma skrattar lite, mitt i sin gråt, säger "men vännen, du kan inte bestämma själv när kroppen ska sluta funka". Han ser sorgsen ut. Han ville få ta det beslutet, när han skulle dö, själv. Han var ju redo.
Nästan tre dygn gick det. Tre dygn av smärta, trots full morfindos. Tre dygn av blödande kroppsöppningar. Tre dygn av att inte kunna äta eller knappt dricka, då han var för svag för att svälja. På söndag kväll, när alla åkt hem och det bara är jag och mamma kvar, ligger vi på varsin sida om honom i sängen. Mamma håller om honom. Han har inte pratat sen lördagen. Han gråter. Jag ser paniken och ångesten växa. Han gråter så mycket han förmår. Efter en stund slutar han, mamma säger åt mig att gå och lägga mig och att hon hämtar mig om något händer. Hon ligger där med honom hela natten, vakandes. Jag ligger i rummet bredvid, kan inte sova men kan inte förmå mig att gå dit igen heller. Vill inte störa dem, vill låta dem få natten för sig själva. Jag vet inte hur mycket medvetande han har, men jag vet att min mamma tar hand om honom. Sista gången jag tittade på klockan var den över fyra. Kvart i sex kommer min mamma intassandes i gästrummet. Hon tittar på mig med allvarlig min, säger "det är dags nu, kom". Vi går tysta tillbaka. Vi håller hans händer. Han tar tre tunga, svåra andetag. Sen är det slut. Han finns inte mer. Jag känner knappt igen hans kropp. Det är inte längre min pappa som ligger där, det är bara ett grått och magert skal som inte längre rymmer honom.
Det går några minuter. För varje gång han har ett kort andningsuppehåll håller jag också andan. Slutligen öppnar han ögonen, säger svagt "varför händer det inget?". Mamma skrattar lite, mitt i sin gråt, säger "men vännen, du kan inte bestämma själv när kroppen ska sluta funka". Han ser sorgsen ut. Han ville få ta det beslutet, när han skulle dö, själv. Han var ju redo.
Nästan tre dygn gick det. Tre dygn av smärta, trots full morfindos. Tre dygn av blödande kroppsöppningar. Tre dygn av att inte kunna äta eller knappt dricka, då han var för svag för att svälja. På söndag kväll, när alla åkt hem och det bara är jag och mamma kvar, ligger vi på varsin sida om honom i sängen. Mamma håller om honom. Han har inte pratat sen lördagen. Han gråter. Jag ser paniken och ångesten växa. Han gråter så mycket han förmår. Efter en stund slutar han, mamma säger åt mig att gå och lägga mig och att hon hämtar mig om något händer. Hon ligger där med honom hela natten, vakandes. Jag ligger i rummet bredvid, kan inte sova men kan inte förmå mig att gå dit igen heller. Vill inte störa dem, vill låta dem få natten för sig själva. Jag vet inte hur mycket medvetande han har, men jag vet att min mamma tar hand om honom. Sista gången jag tittade på klockan var den över fyra. Kvart i sex kommer min mamma intassandes i gästrummet. Hon tittar på mig med allvarlig min, säger "det är dags nu, kom". Vi går tysta tillbaka. Vi håller hans händer. Han tar tre tunga, svåra andetag. Sen är det slut. Han finns inte mer. Jag känner knappt igen hans kropp. Det är inte längre min pappa som ligger där, det är bara ett grått och magert skal som inte längre rymmer honom.
Idag är det två år och trettio dagar sedan. Konstigt nog är smärtan fortfarande lika stark, om inte starkare. Minnena klarare och tydligare när man egentligen bara vill att de ska suddas ut, åtminstone de svåra minnena. Idag har jag valt att inte spendera påsken med släkten i stugan, världens bästa plats enligt min pappa. Jag klarar inte av det, av många anledningar. Jag hoppas att det kommer en dag då jag kan åka dit och minnas honom med glädje och att den starka känslan av sorg har ersatts av vackra minnen.
Fred Åkerström – Jag ger dig min morgon
Fred Åkerström – Jag ger dig min morgon
