Resumé.

Jaaa jag vet, det var evigheter sedan jag skrev men jag har helt enkelt inte tid. Dagarna spenderas med föreläsningar, grupparbeten samt jobb - kvällarna likaså. På helgerna är jag busy busy busy. Förrförra helgen var min darling på besök, förra helgen var jag hos honom, nu i helgen ska jag och min syster bli bortrövade av våra föräldrar (vi ska ta med oss badkläder och "trevliga kläder", destinationen är dock helt okänd) och nästa helg ska spenderas antingen i Umeå med S eller i mina föräldrars stuga med S.

Statusen på pappa är i dagsläget lite ovisst, han är precis i detta nu på väg hem från Uppsala och det är väl inte helt klara resultat ännu. Han är dock betydligt sämre nu än vad han varit tidigare, men han är ju ändå tusen gånger bättre än vad han var förut när han var jättedålig. Han jobbar och kan göra saker, men blir lätt trött och har lite ont. De planerar att spruta in någon form av strålningsvätska i hans kropp som ska angripa de växande metastaserna, men allt är inte klart ännu. Det är väl bara att hålla tummarna antar jag.

I övrigt är väl det mesta som vanligt. Jag har som sagt var fullt upp mest hela tiden. Känner mig ömsom jättetrött, ömsom superenergisk. Oftast rätt trött, men jag är ändå inte helt slutkörd och nere som jag så lätt blir vissa perioder, i synnerhet på hösten. Grupparbetet tar dock en hel del energi; vår grupp känns helt skum. Vi har en massa idéer som är BRA men det är något som är helt uppfuckat med samarbetet. Vi pratar i munnen på varandra, vi lyssnar inte, vi tar inte in information, vi upprepar och ältar samma saker om och om igen. Jag försöker mig på en ny strategi i att försöka vara tyst för det mesta, men ibland blir jag så frustrerad att jag inte kan hålla mig. Idag blev jag diktator-Karro och delade upp alla uppgifter på var och en. Jag vet att vi kanske borde försöka samarbeta kring delegerandet men jag orkade inte spendera två timmar till på tjafs och missförstånd. Det konstiga är att vissa verkar inte alls uppfatta grupparbetet som jobbigt. Större delen av oss verkar dock vara väldigt frustrerade över våra samarbetssvårigheter, men det är ändå svårt att förändra. Vet inte alls vad som gått snett faktiskt. Arbetet kommer dock att bli jättebra tror jag. Vi håller på att göra en film och en redovisning om den ideella organisationen "Team för våldtagna kvinnor" som finns nere i Stockholm.

En rolig sak (förutom bortrövandet och att jag får träffa min baby nästa helg) är att Azza är på besök i stan och jag ska få träffa henne imorgon. Det ska verkligen bli jättekul, jag saknar henne. Hon är fasen i mig en av de bästa personerna som finns. En annan rolig sak är att jag klarade min förra tenta, dock återstår den andra delen att få igen imorgon. Det är hemtentadelen och jag TROR att jag har klarat den men man vet ju aldrig... Dessutom vill jag få bättre betyg än C på den, men ja, vi får väl se.

Nu ska jag kolla lite SATC (är väl inne på typ sjunde omgången) och sen sova. Ciao!

Tant.

Grattis till mig.

Nu blir jag ett år närmre tant.

Imogen Heap - Hide And Seek

Yazoo - Only You

Till Anna Nio. Yazoo:s version. Den rular!

Tillbaks till ruta ett.

Hemma igen. Alltid lika kul... Känner mig ensam, otrygg, stressad, sorgsen, förvirrad, missförstådd, ouppmärksammad, gnällig, idiotisk, irriterad, ledsen, frustrerad men mest av allt bara så himla utmattad. Tid som borde ge energi ger mig delvis mer oro och ångest. Känner hur saker inom mig byggs upp, saker jag lyckats förtränga och skjuta undan. Saknaden växer än större och jag undrar: hur länge kan man hålla på så här?

Jag känner mig återigen helt lost. Allt jag företar mig blir halvdant, allt jag borde göra orkas aldrig med, allt jag skulle kunna göra försvinner bort i glömskan, lättjan och oron. Som alltid bygger jag på min oro med att tänka ut fiktiva situationer, situationer som inte ens inträffat ännu men som jag målar upp i mitt inre som för att sänka mig själv ännu lite till. Jag vet att det är onödigt och dumt och enfaldigt, men vissa stunder kan jag ändå inte låta bli. Försöker följa förnuftets röst, rösten som säger att allt kommer att bli bra och att all min oro är obefogad men så hugger det till. Tänk om... Tänk om min oro ÄR befogad? Tänk om det värsta av det värsta inträffar? Dagens och tidigare dagars indikationer på att det SKULLE kunna inträffa är nog för att jag ska gräva ner mig i min oro. Trots att jag vet bättre. Det hände inte förra gången, varför är jag så säker på att det ska hända nu? Jag blir alldeles darrig av tanken, det är väl kanske därför. Jag har nästan upplevt det förut, så jag vet ju i princip hur det känns. Jag vill bara inte uppleva det igen.

Det jobbigaste är nog att jag inte kan hantera en sak i taget. Så fort det finns ett påtagligt problem skapar jag andra problem som för att förstärka mitt nederlag och min sorg. Jag kanske har någon inbyggd mekanism som gör att jag istället för att försöka se det positiva i andra situationer tynger ner mig själv ännu mer så att jag slipper tänka på det där allra värsta, det där som inte ens jag kan göra något åt. För jag vet att jag kan påverka det mesta i mitt liv, förutom just det här. Men herregud vad jag önskade att jag kunde. Skulle jag kunna så skulle jag offra mitt liv för det. Mitt liv kan inte jämföras med all den smärta denna elaka och obarmhärtiga svulst orsakat och orsakar. Och slutligen, egoist som jag är, skulle det ju innebära att även jag skonades från all ångest och oro.

For the record: Egentligen vill jag inte dö. Jag vill bara inte att han ska dö.