Saknar dig pappa.

Ett år idag. Känns som igår, samtidigt som det känns som att det var alldeles för lång tid sedan jag såg honom. Kan inte riktigt förstå att tiden gått så fort. Kan inte riktigt förstå att han varit borta så länge. Saknad är svår. Att förstå att någon är borta är ännu svårare. Han var världens bästa pappa.

To think I might not see those eyes, makes it so hard not to cry.

Idag tar jag farväl av min älskade fina Kitty. Hon har varit med mig i sju år och idag ska jag tillåta att de sticker sprutor i henne så att hon somnar och så att hennes lilla underbara hjärta slutar slå. Någonstans vet jag att det är det bästa för henne, vi har testat så mycket nu utan varaktiga resultat. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka "tänk om..." och "det kanske går". Det har varit tuffa år för den lilla, en massa flyttar och resor och stress. Men nu är stressen slut. En sista resa kvar bara...

Det gör mig så ont, och på tisdag är det ett år sen pappa dog. Har svårt att förlika mig med döden, inte min egen men andras. Det här beslutet är det värsta med att vara djurägare. Vill inte ha den makten. Makten över liv och död. Hon har varit mitt sällskap och min vän så länge... Hur tar man livet av sin älskling? Hon har varit den underbaraste katt man kan tänka sig. Nu kommer det vara tomt när jag kommer hem. Ingen liten lurvig sötnos som vill ligga sked med mig på nätterna. Kl 1500 idag säger vi farväl. Ångesten växer för varje vaken minut.

Gud vad jag kommer att sakna henne.