Jag har inte skrivit något på väldigt väldigt länge... Vet inte riktigt var jag ska börja heller. Våren har varit tung. Livet har varit tungt. Eller snarare, det är tungt fortfarande. Det finns dock vissa positiva ting, tänkte börja med dem.
Har haft en underbar praktik där jag dessutom fått jobb i sommar. En bra lön + en riktigt bra position samt en fantastisk arbetsplats där känslan av att kunna förändra och påverka gör sig ständigt påmind. Så ja, jag har haft tur. Verkligen. De har dessutom tyckt så pass bra om mig att det lett vidare, och det är ju verkligen inte fy skam.
Så. Det var väl det... Jag har sedan i januari inte haft någon egen lägenhet. Bodde med mitt hjärta till slutet av mars. Sen... Dog det. Eller. Han valde att döda det. Under några veckors tid levde jag i ett helvete: jag kunde varken äta eller sova eller knappt andas. Till slut tog jag mig i kragen och flyttade hem till underbara Azza och Anders. Tack gode gud för dem. Utan dem vet jag inte vad jag hade tagit mig till faktiskt.
Anyhow. I något patetiskt tillstånd av att inte klara av att vara utan mitt hjärta började vi återigen ses. På hans villkor. Det var svårt. Varje dag var en undran om huruvida han ville behålla mitt hjärta eller inte. Varje gång vi sågs fick jag stålsätta mig och försöka låtsas som om att det inte var en sådan big deal. Men det var det ju. Det var ju mitt hjärta det handlade om.
Sen kom kraschen. Saker uppdagades, kaos uppstod, men för första gången kom också lite ärlighet. Lite äkthet. Trots att mitt hjärta var totalt sönderslitet började jag lappa ihop det lite igen. För att återigen överlämna det i hans händer. För att bära eller brista. Tyvärr brast det. Igen. Och ja, just nu är det som om att jag inte längre existerar. Det finns en kropp, ett skal och en jävla massa tårar. Var jag är vet jag dock inte. Hur jag ska hitta mig vet jag inte heller.
Jag kämpar mot mina instinkter hela tiden. Instinkten som vill upphöra att andas helt. Instinkten som vill trasa sönder mitt skal. Instinkten som vill låta allt förfalla totalt. Försöker att inte hoppas. Försöker att inte tänka "tänk om...". Försöker att inte sjunka djupare. Vet bara inte hur.
Och nej, ni behöver inte påpeka att jag är dum och att jag får skylla mig själv. Jag är redan smärtsamt medveten om det.
