Att befinna sig i ett mellanläge, är inte det bland det svåraste som finns? Jag känner mig ibland så odefinierbar - samtidigt som det kan vara skönt och man ofta kan säga "Screw you" och vara okonventionell så är det också en förbannelse. Människor tenderar att vilja placera saker i fack, sortera, kategorisera: jag är en person som inte riktigt passar in, vilket gör en del människor (inklusive mig själv till viss del) osäkra. Jag är en person som befinner mig i mellanläget. Jag är inte heterosexuell, men inte heller homosexuell. Jag är inte gammal, men inte särskilt ung. Jag är inte polygam, men vill inte ha ett konventionellt monogamt förhållande. Jag är överlag ganska traditionellt "kvinnlig", men har samtidigt en ganska "manlig" framtoning.
Framför allt, jag är totalt ambivalent när det kommer till rationalitet. En vän sa en gång till mig "Du är den mest vettiga och irrationella människa jag känner". Precis så känner jag mig. Mina tankar är vettiga, smarta, logiska - men mina känslor är totalt over the top, galna, snurriga, virriga, irrationella. Oftast lyckas jag följa mina tankar - jag försöker rationalisera känslorna och reda ut vad som är rimligt och inte. Ibland misslyckas jag, vilket oftast tar sig uttryck i känslor av obehag. Oftast försöker jag behålla dem för mig själv, men lyckas inte alltid med det heller. Jag tycker ju att jag är rätt vettig - är jag inte det? Eller har jag bara inbillat mig det i större delen av mitt liv? Jag vet inte längre, jag tror att jag ytligt sett är det men djupt där inne är det något slags kaos. Kan man ansöka om en emotionell restraining order för sig själv måntro?
(Låten har inte så mycket med inlägget att göra, men jag har hamnat i något slags Erasure-träsk.)
Framför allt, jag är totalt ambivalent när det kommer till rationalitet. En vän sa en gång till mig "Du är den mest vettiga och irrationella människa jag känner". Precis så känner jag mig. Mina tankar är vettiga, smarta, logiska - men mina känslor är totalt over the top, galna, snurriga, virriga, irrationella. Oftast lyckas jag följa mina tankar - jag försöker rationalisera känslorna och reda ut vad som är rimligt och inte. Ibland misslyckas jag, vilket oftast tar sig uttryck i känslor av obehag. Oftast försöker jag behålla dem för mig själv, men lyckas inte alltid med det heller. Jag tycker ju att jag är rätt vettig - är jag inte det? Eller har jag bara inbillat mig det i större delen av mitt liv? Jag vet inte längre, jag tror att jag ytligt sett är det men djupt där inne är det något slags kaos. Kan man ansöka om en emotionell restraining order för sig själv måntro?
(Låten har inte så mycket med inlägget att göra, men jag har hamnat i något slags Erasure-träsk.)
2 kommentarer:
skål för erasure o att inte vara ensidig :)
Varför vara som alla andra. Fy så tråkigt! Heja egenheten!
Skicka en kommentar