Ja... Vad ska man skriva nu...
Är i Uppsala och jobbar. Åker hem på måndag för att ha begravning på tisdag. Det känns bara... Konstigt. Tomt. Fortfarande overkligt. Satt nyss och tittade igenom min kontaktlista i min mobil. Kan inte förmå mig att radera kontakten "Pappa". Varje gång mamma ringer står det "Pappa" fastän jag tagit bort hemnumret från kontakten. Mobilen vill liksom jag inte riktigt acceptera att han inte finns längre.
Fick blommor från två kvinnor på jobbet idag. Två kvinnor som inte riktigt tyckt att det varit toppen att jag kommit tillbaka. Det kändes oerhört skönt.
Har fått dagarna på jobbet att gå. Gjort tusen saker, sprungit hit och dit, kontaktat soc och familjer och skrivit mängder med text. Läst mängder med text. Styrt upp än det ena, än det andra. Just ikväll känns det dock som om att jag inte riktigt vet hur jag ska orka med morgondagen. Eller helgen för den delen. Känner mig stundvis oerhört ensam. Jag är dock sjukt glad att jag har Azza och Anders. Underbara Azza som tänker åka upp till Östersund för att gå på begravningen med mig. Underbara Azza som ringer var och varannan dag bara för att höra att jag är okej. Jag kan inte önska mig en bättre vän.
Tyvärr kan ingenting fylla det tomrum jag har i mitt hjärta just nu. Jag vill bara ha tillbaka min pappa. Jag vill få prata med honom, få höra hans åsikter kring saker, få berätta att de sura kvinnorna gett mig blommor. Jag vill bara höra hans röst. Känna att han finns där. Få älska honom för att han är den bästa pappan i världen.
Pappa sa alltid "problem är till för att lösas". Hur löser jag problemet att jag inte vill att du ska vara borta för evigt pappa?
Är i Uppsala och jobbar. Åker hem på måndag för att ha begravning på tisdag. Det känns bara... Konstigt. Tomt. Fortfarande overkligt. Satt nyss och tittade igenom min kontaktlista i min mobil. Kan inte förmå mig att radera kontakten "Pappa". Varje gång mamma ringer står det "Pappa" fastän jag tagit bort hemnumret från kontakten. Mobilen vill liksom jag inte riktigt acceptera att han inte finns längre.
Fick blommor från två kvinnor på jobbet idag. Två kvinnor som inte riktigt tyckt att det varit toppen att jag kommit tillbaka. Det kändes oerhört skönt.
Har fått dagarna på jobbet att gå. Gjort tusen saker, sprungit hit och dit, kontaktat soc och familjer och skrivit mängder med text. Läst mängder med text. Styrt upp än det ena, än det andra. Just ikväll känns det dock som om att jag inte riktigt vet hur jag ska orka med morgondagen. Eller helgen för den delen. Känner mig stundvis oerhört ensam. Jag är dock sjukt glad att jag har Azza och Anders. Underbara Azza som tänker åka upp till Östersund för att gå på begravningen med mig. Underbara Azza som ringer var och varannan dag bara för att höra att jag är okej. Jag kan inte önska mig en bättre vän.
Tyvärr kan ingenting fylla det tomrum jag har i mitt hjärta just nu. Jag vill bara ha tillbaka min pappa. Jag vill få prata med honom, få höra hans åsikter kring saker, få berätta att de sura kvinnorna gett mig blommor. Jag vill bara höra hans röst. Känna att han finns där. Få älska honom för att han är den bästa pappan i världen.
Pappa sa alltid "problem är till för att lösas". Hur löser jag problemet att jag inte vill att du ska vara borta för evigt pappa?
1 kommentar:
Jag har aldrig träffat min farfar. Han dog av ett hjärtfel när min pappa var tio. Jag har inte riktigt fått någon klar bild av vad farfar var för en människa. Enligt pappa var han ganska fantastisk, men hur nyanserad är en tioårings uppfattning av sin far?
Tragedin har nog ändå haft en ganska stor påverkan på mitt liv, då den lämnade pappa med en ständig oro som gjorde honom - och i förlängningen mig - till lite av en trygghetsnarkoman.
Nu är det självklart stor skillnad på att förlora sin far vid tio års ålder och vid 29 år, men jag vill i alla fall varna dig för den där irrationella oron. Jag har alltid sett dig som en stark och modig kvinna och vill aldrig se det ändras.
Fint blandband du fick ihop för övrigt. Gillar speciellt inledningen :) Och så fick du med vår bröllopslåt!
Akta dig för att lyssna för mycket på den där sista madrugada-skivan, den är lite väl sorglig.
Skicka en kommentar