Hemma igen. Alltid lika kul... Känner mig ensam, otrygg, stressad, sorgsen, förvirrad, missförstådd, ouppmärksammad, gnällig, idiotisk, irriterad, ledsen, frustrerad men mest av allt bara så himla utmattad. Tid som borde ge energi ger mig delvis mer oro och ångest. Känner hur saker inom mig byggs upp, saker jag lyckats förtränga och skjuta undan. Saknaden växer än större och jag undrar: hur länge kan man hålla på så här?
Jag känner mig återigen helt lost. Allt jag företar mig blir halvdant, allt jag borde göra orkas aldrig med, allt jag skulle kunna göra försvinner bort i glömskan, lättjan och oron. Som alltid bygger jag på min oro med att tänka ut fiktiva situationer, situationer som inte ens inträffat ännu men som jag målar upp i mitt inre som för att sänka mig själv ännu lite till. Jag vet att det är onödigt och dumt och enfaldigt, men vissa stunder kan jag ändå inte låta bli. Försöker följa förnuftets röst, rösten som säger att allt kommer att bli bra och att all min oro är obefogad men så hugger det till. Tänk om... Tänk om min oro ÄR befogad? Tänk om det värsta av det värsta inträffar? Dagens och tidigare dagars indikationer på att det SKULLE kunna inträffa är nog för att jag ska gräva ner mig i min oro. Trots att jag vet bättre. Det hände inte förra gången, varför är jag så säker på att det ska hända nu? Jag blir alldeles darrig av tanken, det är väl kanske därför. Jag har nästan upplevt det förut, så jag vet ju i princip hur det känns. Jag vill bara inte uppleva det igen.
Det jobbigaste är nog att jag inte kan hantera en sak i taget. Så fort det finns ett påtagligt problem skapar jag andra problem som för att förstärka mitt nederlag och min sorg. Jag kanske har någon inbyggd mekanism som gör att jag istället för att försöka se det positiva i andra situationer tynger ner mig själv ännu mer så att jag slipper tänka på det där allra värsta, det där som inte ens jag kan göra något åt. För jag vet att jag kan påverka det mesta i mitt liv, förutom just det här. Men herregud vad jag önskade att jag kunde. Skulle jag kunna så skulle jag offra mitt liv för det. Mitt liv kan inte jämföras med all den smärta denna elaka och obarmhärtiga svulst orsakat och orsakar. Och slutligen, egoist som jag är, skulle det ju innebära att även jag skonades från all ångest och oro.
For the record: Egentligen vill jag inte dö. Jag vill bara inte att han ska dö.
5 kommentarer:
Jag undrar om det är det som är kostnaden när man har en så vacker hjärna som du har som kan vrida och vända på saker och uttrycka sig så fint, att man ibland inte kan styra den alls utan den går på spaning helt på egen hand och vägrar vara förståndig och lagom, vägrar se att livet går vidare, även om det värsta skulle hända, vägrar se att du duger precis som du är, att det är det som gör dig underbar, att allt ordnar sig och att alla de där andra som man tror är så duktiga och presterar hela tiden inte heller är så perfekta, utan har sina ok att bära eller brister att skyla..... ibland skulle man vilja stänga av en stund bota om och fortsätta, men det är nog tur att vi människor inte kan det...
lev, lyssna och ät god glass så ordnar det sig... /Kram Derzu
Åh, hjärtat! Är det illa med hnm igen?
Kram
mja en tumör har vuxit igen. han ska in för operation inom en månad, håller tummarna. man blir bara så jävla påmind.
Mjo. Förstår det. Hoppas att allt går bra! Ska också hålla tummarna!
Kram!
*massa kramar*
bryta mönster är nog det svåraste man kan göra, speciellt när ens hjärna är så sjuuukt skitduktig på dom gamla mönstrena.
Skicka en kommentar