För cirka två veckor sen var han nere i Uppsala. Pappa alltså. Redan då kände jag det på mig... Det var något. Jag visste det på något konstigt sätt. Jag brukar visserligen alltid bli lite småsorgsen vid tidpunkterna för hans Uppsala-besök, naturligtvis. Att bli påmind om det onda gör ju alltid lite ont. Men den här gången kändes det... Jag vet inte. Det var som om att jag väntade på det.
Tidigare ikväll ringde mamma. Pappa befinner sig för närvarande i Slovenien. Läkarna hade ringt honom tidigare idag och berättat att medan vissa av metastaserna fortfarande krympte var det åter några som börjat växa. Kan inte säga att jag är förvånad, se ovan liksom... Besviken, ja. Delvis förkrossad, återigen, ja. Utmattad, ja... Har dessutom varit superförkyld sen i måndags och mitt sketna jobb tvingar mig att arbeta imorgon så ja, krafterna är väl inte på topp. En sån här sak gör väl inte det hela bättre heller.
Känns som om att jag är för trött för att ens reagera... Fast jag reagerar ju. Oftast känns det dock som om att jag inte ens vill prata med någon om det, även fast jag innerst inne vill. Folk blir så obekväma att det oftast inte är värt det. Och jag vet att det inte är en medveten reaktion, man bara ÄR så. Tack S för att du inte är så. Det är skönt. Du är så otvunget öppen vad gäller sånt här. Tack.
Borde försöka sova. Försöka åtminstone. Fast just nu vill jag bara gråta... Den eviga jävla gråten. Är så sjukt trött på den också. Bleh.
5 kommentarer:
Oj vad jag ryser nu gumman.... Dels för det jag läste som jag inte ville läsa ang din pappa men även för dina ord och jag vet SÅ väl vad du menar. Folk frågar även fast man "vet" att de inte vill höra svaret. De vill inte veta att det inte ser bra ut just nu, att man mår skit och bara tänker mörka tankar om allt hemskt som kan hända... Men tyvärr kan man inte själv välja sitt svar utan svarar sanningsenligt.... metastaserna är tillbaka.... fy fan vad jag hatar de orden... *kramar*
suss: *kramar* tack. jag vet att du vet. tråkigt nog. :( det är bara så jävla jävla jobbigt. jag är jätteglad att han ändå mår så pass bra som han gör just nu (han känner inte av att de har vuxit, iaf inte ännu), men samtidigt är den här utdragna processen så sjukt påfrestande ibland att man bara vill stänga in sig på sitt rum och hålla för öronen och aldrig mer ens tänka på ordet cancer någonsin igen.
*Skickar lite kärlek från täby*
Fru Ekman är i Danmark, men som hennes ställföreträdare skickar jag lite kärlek från henne med.
Du vet att du är välkommen här om du vill glömma verkligheten ett tag!
onders: tack. ni är så himla underbara båda två. hälsa azza en JÄVLA massa, jag hoppas på att kunna åka ner i augusti och kolla nin. köper eventuellt biljett nästa vecka. :D
"utdragen process" ja du..... Jag brukar säga så här.. Jag såg min syster dö, det tog 7 år! För det är var den där jävla sjukdomen gör! Den bryter ned människor millimeter för millimeter tills det till slut knappt finns ngt kvar förutom bara cancer.
Vissa dagar måste man förtränga det för att öht överleva, annars smittar det av sig och man bryts ned själv och vill inget mer hellre än följa med..och det är farligt.
Du vet att jag tänker på dig gumman! och finns bara en liten bit bort!
Skicka en kommentar