Slut.

Den totala utmattningen har tagit över... Kroppen är kokhet, huvudet snurrar och jag känner mig i princip helt utslagen. Jag kan inte tänka. Jag vill inte tänka. Allt jag vill är att det ska bli bra. Jag vill inte återuppleva förra året igen. Ett ynka telefonsamtal var allt som behövdes för att få mig att känna så här. Det känns åter som om att hoppet börjar falna, snabbare denna gång för jag vet ju hur det kändes sist. Det känns så jävla orättvist. Jag orkar inte mer. Jag tror inte att mamma orkar så mycket mer heller, för att inte tala om syrran och pappa... Min syster hade tydligen inte ens reagerat när mamma berättade, hon är alldeles för trött. Förmodligen orkar hon inte ens ta in det. Vem orkar ta in att ens pappas metastaser börjat växa igen när man själv är så dålig att man knappt orkar ta sig utanför dörren? Dessutom har ju läkarna sagt till syrran att hennes MS är oroväckande aggressiv och att medicinen hon får inte hjälper alls. Inte konstigt att hon inte orkar... Jag önskar bara att hon kunde prata med mig, för när hon inte säger något har jag inte en aning om vad jag ska göra.

Mormor hade blivit helt förkrossad, så förkrossad att pappa fått trösta henne när han berättade. Hon orkar inte heller mer snart. Kan inte någon fatta att orken börjar ta slut? Det tycks som om att juletiden inte är någon bra tid för vår familj längre, kanske hade vi fyllt upp vår kvot av bra julaftnar... Nu kanske det bara är piss som väntar?