söndag, januari 11, 2009

The final countdown.

Imorgon smäller det.
Uppsatsen skall opponeras på och examineras.

Wish me luck.

tisdag, juli 01, 2008

Markus Krunegård - Samma Nätter Väntar Alla



Ingen video direkt men en hjärtskärande bra låt.

Kittehs.



Att stå mot stolar är tydligen roligt. :D

söndag, juni 29, 2008

Fussball II.

Mja alltså. Spanien - Tyskland. Inte alls som jag planerat. Jag tänkte mig Holland - Kroatien, men ack. Jag höll till och med på Ryssland ett tag, men det sket sig ju det med. Ryssland håller för övrigt på att ta över världen, först hockey-vm, sen eurovision och nu kickade de nästan ass i fotbolls-em. Jaja. Det blir säkert spännande imorgon iaf, jag håller nog på tyskarna. Heja heja!

lördag, juni 28, 2008

Once the bleeding starts...

Some people are afraid of what they might find if they try to analyze themselves too much, but you have to crawl into your wounds to discover where your fears are.

Once the bleeding starts, the cleansing can begin.


torsdag, juni 19, 2008

Depeche Mode - Goodnight Lovers (Falling Leaf Mix)



Underbar låt. Underbar remix. Kan nästan känna rysningarna jag fick när jag såg den live.

Fussball.

Just det, måste ju kommentera den jäkla fotbollen också. Jag som ALLTID tyckt att fotboll varit en aptråkig sport har äntligen börjat få lite fotbollsintresse. Så givetvis satt jag bänkad framför tv:n igår, hopp- och förväntansfull för att få möta Ryssland och kicka lite ruskij asskij. Men ACK! Det blev svedskij asskij som kickades så inåt helvete. Det är lustigt att man kan bli så uppjagad av en sport som knappt intresserat en förut bara man börjar kolla litegrann. Blev mycket besviken på samtliga i det svenska laget, best of the worst var väl herr Ljungberg men även han börjar ju se lite sliten ut. Trots sitt vackra yttre.

Jag har dock alltid funderat på varför fotbollsspelare tycks vara mycket mer välfriserade och söta än hockeyspelare. Hockeykillarna ser oftast ut som fyrkantiga machomän medan fotbollen har sina metrosexuella stajlade killar som lägger sig så fort någon petar på dem. Hockeykillarna däremot kan åka runt med blödande sår utan att blinka. Hur kommer det sig? Har pretty boy-looken influerat fotbollen eller tvärtom?

Jaja. Skitsamma. Just nu hejar jag på Kroatien. Hade ju varit himla roligt om de vann. Nu ska jag dock gå och mata kattmamman. Dovidenja!

Tankar om en persisk prinsessa...

Vill bara säga till en av de mest fantastiska människorna i världen att hon verkligen ÄR helt fantastisk. Vacker, smart, rolig, företagsam, givmild, omtänksam, godhjärtad och alldeles alldeles UNDERBAR! Låt ingen få dig att tvivla på det någonsin. Utan dig hade mitt liv varit oerhört mycket fattigare.

Kissekatterna.


Kattungar var det ja. :D

tisdag, juni 17, 2008

New beginnings.

Ja alltså det där med att jag skulle blogga den där kvällen blev ju inte direkt av. Jag är en usel bloggare för tillfället. FÖRLÅT!

Ska dock inte tjata på om hur dålig jag är på att blogga när jag väl gör't, det känns ju ännu sämre. Tänkte istället berätta lite om mitt nya jobb och att bo i Uppsala. Anlände till Uppsala i fredags för att lämna saker. Möttes av en typ 19-årig kille med en lista som han skulle gå igenom kring vad som gällde huset jag skulle bo i och katterna jag skulle ta hand om. Han läste väl listan på en sisådär femton minuter och frågade sen om han kunde gå upp på sitt rum. Han gav mig listan, en nyckel och sa hejdå. Jahapp tänkte jag... Hur fasen ska det här gå? Inte nog med att de dumpat en katt + två kattungar på mig i tre veckor utan att ens fråga (dealen gällde endast en vuxen katt, men HOPPSAN den fick visst två kattungar...), de har inte ens vett nog att ge mig tillräcklig med information kring hur man tar hand om två tre veckor gamla kattungar. Nog för att jag är van katter, men det är liiiite annorlunda med små kattbäbisar.

Anyhow, jag åkte till Stockholm efter den snabba genomgången för att träffa underbara Azza samt sova över hos S. Överlag var det ett riktigt trevligt besök. På lördag kväll var det åter till Uppsala för att ta hand om de små liven samt installera mig. Drabbades smått av panik när jag insåg att kattungarna dels kommer att vilja ha riktig mat om någon vecka och dels kommer att behöva lådtränas innan ägarna kommer hem. Ägarna är för övrigt i Thailand och jag hyr källarvåningen på deras hus för er som inte visste det. När jag dessutom inser att ägarna INTE har fixat kattvakt över midsommar övergår paniken i irritation över deras jäkla ansvarslöshet. När jag sa att det kändes som för mycket ansvar med kattungar sa pappan i familjen "ja men det är inte ditt ansvar, skulle något hända är det helt och hållet vårt ansvar". Som om att jag skulle kunna låta bli att ta det på mig... Herregud. Förstår inte ens hur man kan tänka så. Om jag skulle lämna två kattungar som var mina i tre veckor skulle jag ha tagit reda på allt som går och skrivit infolappar till förbannelse. Bleh. Folk är så oansvariga.

Men men, nu är det som det är. Jag har eventuellt hittat en annan bostad från det att familjen kommer hem för jag känner inte riktigt för att bo kvar här längre när de är så oansvariga och respektlösa. Påpekas kan också att de varken lämnat nummer till veterinär, pengar till veterinär, kattsand till kattungarna, modermjölksersättning ifall att de behöver stödmatas eller något annat. Dessutom tyckte de att det var lugnt att ha kattmamman ute hela natten utan att ungarna fick dia, vilket känns helt stört. Nu får mamman endast gå någon timme på kvällen så att hon är inne på natten samt dagen då jag är på jobbet. I övrigt är kattungarna helt SJUKT söta och jag är tokförälskad i dem. Jag vill ju bara att de ska må bra och det känns lite jobbigt att hela tiden måsta anpassa mitt liv efter dem...

Men nog om det. Jobbet är fantastiskt roligt. Möttes av glada välkomnanden och roliga arbetsuppgifter. Idag fick jag dessutom säga hejdå till en kille jag träffat under hela våren som äntligen skulle frisläppas efter en massa månader inlåst. Är helt övertygad om att det kommer att gå bra för honom och det var så himla roligt att dels träffa honom igen men också att få se honom gå vidare. Obeskrivlig känsla faktiskt, har gått och lett halva dagen bara för att jag är så glad för hans skull. Han har utvecklats oerhört mycket under tiden jag lärt känna honom och ja, jag är som sagt var helt övertygad om att han kommer att klara sig ute i verkligheten.

Midsommar skall spenderas här med S eftersom jag typ inte kan åka någonstans. Har även blivit inbjuden till någon form av festlighet på lördag, men vi får se vad som händer. Jag är helt slut och trött redan, men ändå fylld av glädje. Det är roligt att få jobba och känna sig nyttig. Fasen vad jag vill bli klar med skolan nu. Nu ska jag dock slänga mig in i duschen och sen försöka lägga mig i hyfsad tid. Bilder på kattungarna kommer imorgon. Ciao!

onsdag, maj 28, 2008

And it hurts with every heartbeat...


Jag har inte skrivit något på väldigt väldigt länge... Vet inte riktigt var jag ska börja heller. Våren har varit tung. Livet har varit tungt. Eller snarare, det är tungt fortfarande. Det finns dock vissa positiva ting, tänkte börja med dem.

Har haft en underbar praktik där jag dessutom fått jobb i sommar. En bra lön + en riktigt bra position samt en fantastisk arbetsplats där känslan av att kunna förändra och påverka gör sig ständigt påmind. Så ja, jag har haft tur. Verkligen. De har dessutom tyckt så pass bra om mig att det lett vidare, och det är ju verkligen inte fy skam.

Så. Det var väl det... Jag har sedan i januari inte haft någon egen lägenhet. Bodde med mitt hjärta till slutet av mars. Sen... Dog det. Eller. Han valde att döda det. Under några veckors tid levde jag i ett helvete: jag kunde varken äta eller sova eller knappt andas. Till slut tog jag mig i kragen och flyttade hem till underbara Azza och Anders. Tack gode gud för dem. Utan dem vet jag inte vad jag hade tagit mig till faktiskt.

Anyhow. I något patetiskt tillstånd av att inte klara av att vara utan mitt hjärta började vi återigen ses. På hans villkor. Det var svårt. Varje dag var en undran om huruvida han ville behålla mitt hjärta eller inte. Varje gång vi sågs fick jag stålsätta mig och försöka låtsas som om att det inte var en sådan big deal. Men det var det ju. Det var ju mitt hjärta det handlade om.

Sen kom kraschen. Saker uppdagades, kaos uppstod, men för första gången kom också lite ärlighet. Lite äkthet. Trots att mitt hjärta var totalt sönderslitet började jag lappa ihop det lite igen. För att återigen överlämna det i hans händer. För att bära eller brista. Tyvärr brast det. Igen. Och ja, just nu är det som om att jag inte längre existerar. Det finns en kropp, ett skal och en jävla massa tårar. Var jag är vet jag dock inte. Hur jag ska hitta mig vet jag inte heller.

Jag kämpar mot mina instinkter hela tiden. Instinkten som vill upphöra att andas helt. Instinkten som vill trasa sönder mitt skal. Instinkten som vill låta allt förfalla totalt. Försöker att inte hoppas. Försöker att inte tänka "tänk om...". Försöker att inte sjunka djupare. Vet bara inte hur.

Och nej, ni behöver inte påpeka att jag är dum och att jag får skylla mig själv. Jag är redan smärtsamt medveten om det.

tisdag, april 22, 2008

Heja!

Alltså jag är ju helt sämst på att blogga för tillfället. Lovar att åtgärda detta inom typ två veckor. Just nu har jag dock bara en sak att säga:

Besök http://www.sensationstockholm.se och boka för bövelen en behandling! World class I promise ya'll!

måndag, januari 14, 2008

Anna Järvinen & Annika Norlin - För Varje Hjärtslag



För er som inte kollade på Musikbyråns årskrönika. Satan vad bra den är!

lördag, december 22, 2007

måndag, november 05, 2007

Slutkörd.

Jag orkar fan inte. Snart lägger jag mig och självdör. Jag har noll energi. Stuff sucks. Pappa mår crap. Skolan är asjobbig. Jag orkar inte ens skriva klart här. Over and out. Godnatt.

torsdag, oktober 25, 2007

Resumé.

Jaaa jag vet, det var evigheter sedan jag skrev men jag har helt enkelt inte tid. Dagarna spenderas med föreläsningar, grupparbeten samt jobb - kvällarna likaså. På helgerna är jag busy busy busy. Förrförra helgen var min darling på besök, förra helgen var jag hos honom, nu i helgen ska jag och min syster bli bortrövade av våra föräldrar (vi ska ta med oss badkläder och "trevliga kläder", destinationen är dock helt okänd) och nästa helg ska spenderas antingen i Umeå med S eller i mina föräldrars stuga med S.

Statusen på pappa är i dagsläget lite ovisst, han är precis i detta nu på väg hem från Uppsala och det är väl inte helt klara resultat ännu. Han är dock betydligt sämre nu än vad han varit tidigare, men han är ju ändå tusen gånger bättre än vad han var förut när han var jättedålig. Han jobbar och kan göra saker, men blir lätt trött och har lite ont. De planerar att spruta in någon form av strålningsvätska i hans kropp som ska angripa de växande metastaserna, men allt är inte klart ännu. Det är väl bara att hålla tummarna antar jag.

I övrigt är väl det mesta som vanligt. Jag har som sagt var fullt upp mest hela tiden. Känner mig ömsom jättetrött, ömsom superenergisk. Oftast rätt trött, men jag är ändå inte helt slutkörd och nere som jag så lätt blir vissa perioder, i synnerhet på hösten. Grupparbetet tar dock en hel del energi; vår grupp känns helt skum. Vi har en massa idéer som är BRA men det är något som är helt uppfuckat med samarbetet. Vi pratar i munnen på varandra, vi lyssnar inte, vi tar inte in information, vi upprepar och ältar samma saker om och om igen. Jag försöker mig på en ny strategi i att försöka vara tyst för det mesta, men ibland blir jag så frustrerad att jag inte kan hålla mig. Idag blev jag diktator-Karro och delade upp alla uppgifter på var och en. Jag vet att vi kanske borde försöka samarbeta kring delegerandet men jag orkade inte spendera två timmar till på tjafs och missförstånd. Det konstiga är att vissa verkar inte alls uppfatta grupparbetet som jobbigt. Större delen av oss verkar dock vara väldigt frustrerade över våra samarbetssvårigheter, men det är ändå svårt att förändra. Vet inte alls vad som gått snett faktiskt. Arbetet kommer dock att bli jättebra tror jag. Vi håller på att göra en film och en redovisning om den ideella organisationen "Team för våldtagna kvinnor" som finns nere i Stockholm.

En rolig sak (förutom bortrövandet och att jag får träffa min baby nästa helg) är att Azza är på besök i stan och jag ska få träffa henne imorgon. Det ska verkligen bli jättekul, jag saknar henne. Hon är fasen i mig en av de bästa personerna som finns. En annan rolig sak är att jag klarade min förra tenta, dock återstår den andra delen att få igen imorgon. Det är hemtentadelen och jag TROR att jag har klarat den men man vet ju aldrig... Dessutom vill jag få bättre betyg än C på den, men ja, vi får väl se.

Nu ska jag kolla lite SATC (är väl inne på typ sjunde omgången) och sen sova. Ciao!

tisdag, oktober 16, 2007

Tant.


Grattis till mig.


Nu blir jag ett år närmre tant.

tisdag, oktober 02, 2007

Yazoo - Only You



Till Anna Nio. Yazoo:s version. Den rular!

måndag, oktober 01, 2007

Tillbaks till ruta ett.

Hemma igen. Alltid lika kul... Känner mig ensam, otrygg, stressad, sorgsen, förvirrad, missförstådd, ouppmärksammad, gnällig, idiotisk, irriterad, ledsen, frustrerad men mest av allt bara så himla utmattad. Tid som borde ge energi ger mig delvis mer oro och ångest. Känner hur saker inom mig byggs upp, saker jag lyckats förtränga och skjuta undan. Saknaden växer än större och jag undrar: hur länge kan man hålla på så här?

Jag känner mig återigen helt lost. Allt jag företar mig blir halvdant, allt jag borde göra orkas aldrig med, allt jag skulle kunna göra försvinner bort i glömskan, lättjan och oron. Som alltid bygger jag på min oro med att tänka ut fiktiva situationer, situationer som inte ens inträffat ännu men som jag målar upp i mitt inre som för att sänka mig själv ännu lite till. Jag vet att det är onödigt och dumt och enfaldigt, men vissa stunder kan jag ändå inte låta bli. Försöker följa förnuftets röst, rösten som säger att allt kommer att bli bra och att all min oro är obefogad men så hugger det till. Tänk om... Tänk om min oro ÄR befogad? Tänk om det värsta av det värsta inträffar? Dagens och tidigare dagars indikationer på att det SKULLE kunna inträffa är nog för att jag ska gräva ner mig i min oro. Trots att jag vet bättre. Det hände inte förra gången, varför är jag så säker på att det ska hända nu? Jag blir alldeles darrig av tanken, det är väl kanske därför. Jag har nästan upplevt det förut, så jag vet ju i princip hur det känns. Jag vill bara inte uppleva det igen.

Det jobbigaste är nog att jag inte kan hantera en sak i taget. Så fort det finns ett påtagligt problem skapar jag andra problem som för att förstärka mitt nederlag och min sorg. Jag kanske har någon inbyggd mekanism som gör att jag istället för att försöka se det positiva i andra situationer tynger ner mig själv ännu mer så att jag slipper tänka på det där allra värsta, det där som inte ens jag kan göra något åt. För jag vet att jag kan påverka det mesta i mitt liv, förutom just det här. Men herregud vad jag önskade att jag kunde. Skulle jag kunna så skulle jag offra mitt liv för det. Mitt liv kan inte jämföras med all den smärta denna elaka och obarmhärtiga svulst orsakat och orsakar. Och slutligen, egoist som jag är, skulle det ju innebära att även jag skonades från all ångest och oro.

For the record: Egentligen vill jag inte dö. Jag vill bara inte att han ska dö.