Om du var vaken skulle jag ge dig, allt det där jag aldrig ger dig.

Fredag. Alla är där, hans egna syskon och mammas syskon och mormor. Jag och min syster är där. Och mamma förstås. Mamma sitter inne hos honom, vi andra är i vardagsrummet och köket - pratar lågmält med varandra om andra saker. Ingen vill prata om att det händer snart och hur hemskt det är. Jag sitter mitt i en konversation när jag hör min mamma ropa på mig och min syster. Vi skyndar oss in i sovrummet. Det är dags. Han har sagt till mamma att nu är det dags. Mamma sitter på en stol bredvid sängen, jag och min syster sätter oss på sängen tillsammans med honom. Han andas tungt, säger svagt "nu orkar jag inte mer". Tårarna rinner stillsamt nerför mina kinder, jag får fram ett "jag älskar dig pappa". Känner hur jag försöker hålla borta paniken, vill att han ska känna lugn och att vi finns där. Min syster hulkar lite, jag märker hur hon också försöker hålla tillbaka för att inte stressa honom. Så sluter han ögonen. Andningen blir allt tyngre, andetagen kommer alltmer sällan. Vi sitter där med honom, hans händer i våra. Min ena hand omsluter hans magra arm. Armen som brukade vara stark och som alltid var så livfull känns som om att den aldrig lyft något nu.

Det går några minuter. För varje gång han har ett kort andningsuppehåll håller jag också andan. Slutligen öppnar han ögonen, säger svagt "varför händer det inget?". Mamma skrattar lite, mitt i sin gråt, säger "men vännen, du kan inte bestämma själv när kroppen ska sluta funka". Han ser sorgsen ut. Han ville få ta det beslutet, när han skulle dö, själv. Han var ju redo.

Nästan tre dygn gick det. Tre dygn av smärta, trots full morfindos. Tre dygn av blödande kroppsöppningar. Tre dygn av att inte kunna äta eller knappt dricka, då han var för svag för att svälja. På söndag kväll, när alla åkt hem och det bara är jag och mamma kvar, ligger vi på varsin sida om honom i sängen. Mamma håller om honom. Han har inte pratat sen lördagen. Han gråter. Jag ser paniken och ångesten växa. Han gråter så mycket han förmår. Efter en stund slutar han, mamma säger åt mig att gå och lägga mig och att hon hämtar mig om något händer. Hon ligger där med honom hela natten, vakandes. Jag ligger i rummet bredvid, kan inte sova men kan inte förmå mig att gå dit igen heller. Vill inte störa dem, vill låta dem få natten för sig själva. Jag vet inte hur mycket medvetande han har, men jag vet att min mamma tar hand om honom. Sista gången jag tittade på klockan var den över fyra. Kvart i sex kommer min mamma intassandes i gästrummet. Hon tittar på mig med allvarlig min, säger "det är dags nu, kom". Vi går tysta tillbaka. Vi håller hans händer. Han tar tre tunga, svåra andetag. Sen är det slut. Han finns inte mer. Jag känner knappt igen hans kropp. Det är inte längre min pappa som ligger där, det är bara ett grått och magert skal som inte längre rymmer honom.

Idag är det två år och trettio dagar sedan. Konstigt nog är smärtan fortfarande lika stark, om inte starkare. Minnena klarare och tydligare när man egentligen bara vill att de ska suddas ut, åtminstone de svåra minnena. Idag har jag valt att inte spendera påsken med släkten i stugan, världens bästa plats enligt min pappa. Jag klarar inte av det, av många anledningar. Jag hoppas att det kommer en dag då jag kan åka dit och minnas honom med glädje och att den starka känslan av sorg har ersatts av vackra minnen.


Fred Åkerström – Jag ger dig min morgon

Burberry Beamer Beakheads.

Kanske behöver jag bara ett par nya skor?

Johnny Boy – You are the Generation that bought more shoes and you get what you Deserve

Larplarplarplaaarp!

För första gången i mitt liv deltog jag i helgen på ett lajvkonvent. Jag har besökt något halvdant rollspelskonvent förut, men detta slog det jag varit på tidigare med hästlängder. Tack till arr och alla som deltog och gav mig en galet bra upplevelse. Saknade bara lite sömn och luft i lokalerna, men annars var det toppen!

Topp fem på Prolog 2011:

5. Med stort ansvar... - lajv
4. Utlevnad av fantasier och sexualitet på lajv - workshop
3. Delirium - movie and debate
2. Hotellhänget
1. Alla fantastiska människor

Utöver ovanstående var jag på en del intressanta utvecklingsforum och lite annat smått och gott. Dessutom fick jag höra talas om ett lajv som kommer att rula utan dess like - Kapo och Danmark here I come!

I used to think I was sensible.

Att befinna sig i ett mellanläge, är inte det bland det svåraste som finns? Jag känner mig ibland så odefinierbar - samtidigt som det kan vara skönt och man ofta kan säga "Screw you" och vara okonventionell så är det också en förbannelse. Människor tenderar att vilja placera saker i fack, sortera, kategorisera: jag är en person som inte riktigt passar in, vilket gör en del människor (inklusive mig själv till viss del) osäkra. Jag är en person som befinner mig i mellanläget. Jag är inte heterosexuell, men inte heller homosexuell. Jag är inte gammal, men inte särskilt ung. Jag är inte polygam, men vill inte ha ett konventionellt monogamt förhållande. Jag är överlag ganska traditionellt "kvinnlig", men har samtidigt en ganska "manlig" framtoning.

Framför allt, jag är totalt ambivalent när det kommer till rationalitet. En vän sa en gång till mig "Du är den mest vettiga och irrationella människa jag känner". Precis så känner jag mig. Mina tankar är vettiga, smarta, logiska - men mina känslor är totalt over the top, galna, snurriga, virriga, irrationella. Oftast lyckas jag följa mina tankar - jag försöker rationalisera känslorna och reda ut vad som är rimligt och inte. Ibland misslyckas jag, vilket oftast tar sig uttryck i känslor av obehag. Oftast försöker jag behålla dem för mig själv, men lyckas inte alltid med det heller. Jag tycker ju att jag är rätt vettig - är jag inte det? Eller har jag bara inbillat mig det i större delen av mitt liv? Jag vet inte längre, jag tror att jag ytligt sett är det men djupt där inne är det något slags kaos. Kan man ansöka om en emotionell restraining order för sig själv måntro?


(Låten har inte så mycket med inlägget att göra, men jag har hamnat i något slags Erasure-träsk.)

Erasure – Lay All Your Love On Me

Poetry has no place for a heart that's a whore.

Just nu går jag en kort utbildning i psykiatri. Dagens föreläsningar kom att handla om ångest, psykoser och schizofreni - och framför allt hur man ska bemöta människor med dylika diagnoser. Vid delen som handlade om ångest kom en diskussion upp: hur kommer det sig att ångest är den psykiska åkomma som ökar mest, framför allt bland unga?

Föreläsaren hade en tes om att det till stor del handlar om bristen på umgänge med vuxna - att ungdomar i västvärlden har högre ångestproblematik på grund av att de inte lär sig coping-strategier av vuxna i samma utsträckning som förr, det vill säga tar del av vuxnas erfarenheter för att lära sig att hantera livet. Det ligger säkerligen en massa sanning bakom den tesen, men diskussionen kom också att handla om att unga idag förmodas ha fler och högre krav på sig. Jag tog upp att det kan vara så att tidigare hade man en annan trygghet - om än falsk - i att det fanns vissa förväntningar kring hur man ska leva: gå i skolan, hjälpa föräldrarna, hitta ett jobb, hitta en partner (heterosexuell relation) att leva sitt liv med och reproducera sig. Idag finns visserligen en massa förväntningar kvar, men valmöjligheterna har ökat. Självklart är detta en bra sak - det borde ha varit självklart även på 50-talet att kunna välja att leva i exempelvis en polygam eller homosexuell relation. Det borde ha varit en självklarhet att kvinnor ska kunna jobba precis som män, och att män likaväl som kvinnor kan vara hemma och ta hand om barn. Samtidigt tror jag att dessa valmöjligheter skapar ambivalens i en värld där traditionella värderingar kring heteronormen och reproduktion och att vara samhällsnyttig fortfarande är den gällande strukturen. Ambivalensen kan i sin tur skapa ångest - en ångest som kanske inte var lika aktuell för 50 år sedan då den inte ansågs vara berättigad: det vill säga man kunde givetvis känna känslorna (som att vilja leva i relationer som avviker från normen) men det var inte en valmöjlighet på samma sätt som idag.

Frågan är dock, har vi verkligen så många valmöjligheter? Är det så att vi idag KAN välja att leva som vi vill? I media idag har det varit flertalet artiklar om att Anton Hysén kommer ut som homosexuell. Trots att han är fotbollsspelare. Trots att hans pappa är en kändis. (Eller kanske kan han göra det just för att pappa är en kändis inom fotbollsvärlden?) Det har kommit en massa bloggar och krönikor om detta, många kommenterar att det är tragiskt att Anton är den första fotbollsspelare på högre nivå i Sverige som kommit ut. Det får mig att fundera på det här med valmöjligheter - visst kan vi idag välja att komma ut, som Anton, men vad är priset vi får betala? Är priset ångest? Jag tänker mig att Antons beslut inte var lätt. Jag tänker mig att han säkerligen kände en massa ångest inför sitt beslut och ambivalens inför att out:a sig för hela Sverige. Jag tänker mig att Anton, till skillnad från många andra, hade en massa personer bakom sig som stöttade honom - som hjälpte honom att genomföra detta och som lindrade hans ångest. Men för oss andra då? Vi som inte har ett nätverk som kan backa upp oss och lindra fallet? För det blir ett fall, oavsett hur öppna och accepterande vi säger oss vara. Ingen kan komma ut, eller välja en annan livsstil än normen, utan att det skapar ångest. Ingen kan välja något avvikande utan att det ifrågasätts och kräver en förklaring. Och om nu fallet skulle vara så att ingen annan faktiskt ifrågasätter det, så ifrågasätter vi oss själva konstant.

Jag tror att precis som förut har vi samma ångest för att avvika från normen - skillnaden är att idag har vi krav på oss att våga stå upp för vilka vi är och vilket liv vi väljer att leva. Idag kan vi välja att inte skaffa barn, att inte leva heterosexuellt, att inte leva monogamt - men priset vi får betala är i form av djup ambivalens och ångest inför vilka vi är och vilka vi vill vara, och framför allt varför vi väljer att leva ut det när det skapar sådana svårigheter. Trots alla förklaringsmodeller, all queerteori, all genusvetenskap och all genforskning som skulle göra oss mer upplysta, accepterande och förstående, är det fortfarande vår oförståelse och okunskap och våra gamla synsätt som sätter käppar i hjulet för oss. Vi tror fortfarande att normativitet och normalitet är det enda som kan få oss att känna gemenskap och acceptans - och så länge vi gör det lär ångesten fortsätta öka.

Martha Wainwright - Bloody Mother Fucking Asshole

History repeats itself.

Varför känns plötsligt alla dagar och veckor likadana? Jobb, sömn, träning, mat, resande, jobb, sömn, mat etc. Vissa dagar känns det som om att jag lever i något slags vakuum där ingenting förändras. Samtidigt förändras allt. Hela tiden. Min omgivning, jag själv, världen. Och ja, världen är något slags kaos som jag ibland inte vet om jag är en del av - samtidigt som mitt innersta bara längtar och vill förändra och påverka.

Ibland funderar jag på om jag bara borde släppa allt och åka långt långt bort - göra en insats, känna mig delaktig av världen. Men så kommer alla funderingar, alla praktiska problem, allt jag skulle vara tvungen att lämna och plötsligt känns det bara för jobbigt och för svårt. Hur gör folk som bara sticker? Hur funkar människor som tänker att allt bara ordnar sig? Jag önskar att jag vore lite mer carefree - lite mer oförsiktig och lite mindre orolig.

A.O.S. - History Repeats Itself

Punkrock t-shirt, black cap and tattoo - the first things I noticed about you.

Now isn't it ironic.

Är det bara jag eller har Fredrik Strage blivit helt dum i huvet? Inte för att jag har varit något stort fan av Strage förut, men de senaste saker jag läst av honom har gjort mig helt perplex. På flyget från Kristianstad häromdagen läste jag denna fina krönika av Herr Strage och blev ännu mer förbryllad. I krönikan whine:ar han om att alla "coola" 70-talister har blivit astråkiga för att de hellre kollar på tv-program som "På spåret" än är ironiska och bakom flötet. Strage menar att det var bättre på 90-talet när det var okej att säga att man trodde att Järvsö låg i Skärgården, för det var ZTV och ingen brydde sig.

Strage skriver att "På spåret" slösar bort två av Sveriges främsta tv-personligheter (syftandes på Fredrik Lindström och Kristian Luuk såklart) med en "sömnig frågesport". Enligt mig slutade Kristian Luuk vara en av Sveriges främsta (om han ens någonsin varit det) när han tog sig an Melodifestivalen. Samtidigt, varför inte använda två kreddiga killar i ett kreddigt program? Varför inte göra ett program som faktiskt kan LÄRA människor något, snarare än fördumma och förlöjliga som ZTV gjorde konstant, kreddigt? Jag ser verkligen inte problemet med det, snarare ser jag bara positiva framsteg. Visst var 90-talet roligt bla bla bla, men seriöst Strage - du och Herr Schyffert måste gå vidare nu. 90-talet är över och kommer aldrig mer tillbaka. Jag finner det ganska ironiskt att ni inte riktigt verkar vilja ta till er det.

Alanis Morissette - Ironic

#prataomdet - En historia av skuld, skam och tystnad.

Apropå att #prataomdet grävde jag fram ett gammalt blogginlägg jag skrev en gång för en miljard år sedan: ledsamt att se att det fortfarande är lika aktuellt nästan fem år senare. Denna text handlar inte om mina personliga erfarenheter - även om jag varit i flertalet situationer där gränsdragningar, bekräftelsebehov och faktisk sexuell upphetsning varit svåra att definiera. Texten handlar snarare om en snabb historik i hur saker blivit som de blivit, eller åtminstone min tolkning av det - jag tror nämligen på tesen att för att kunna förändra något måste vi också förstå varför och hur det uppstått. Nedan kommer, för den som orkar läsa, en massa text om vår historia - en historia som vi genom att lära känna kanske kan se till inte fortsätter återupprepas och upprätthållas.


Åsa Bergenheim är professor i idéhistoria vid Umeå Universitet och har skrivit en bok som heter "Brottet, offret och förövaren" som handlar om hur man i juridiken och samhället sett på sexuella övergrepp från 1850 fram till idag. Jag var en gång på en föreläsning av henne som var baserad på hennes bok, men hon berättade om historik ända från 1500-talet. Det var otroligt intressant att få se hur pass mycket historien faktiskt påverkar vår syn på våldtäkt och pedofili idag. Intressant gällande historiken är hur man lätt kan se sambandet mellan den allmänna synen på kvinnan och hur sexualbrott behandlas i rätten.

Innan 1700-talet blev kvinnor aldrig anklagade eller skuldbelagda vid en våldtäkt, kvinnor var nämligen inte ens rättssubjekt innan 1734. Innan det handlade det om att skydda familjens ära, och om en våldtäkt begicks mot en kvinna var det inte henne det handlade om, utan just familjen. Straffen för våldtäkt (kränkning av familjens ära) var i de flesta län i Sverige dödsstraff. Dödsstraffet höll dock i sig under 1700-talet och första halvan av 1800-talet också, men synen på våldtäkt förändrades markant. I och med att kvinnan blev rättssubjekt 1734 kunde hon därmed också skuldbeläggas. Hennes beteende och leverne börjar komma i blickfånget, något som började påverka vilken sorts kvinnor som blev våldtagna. För att bevisa en våldtäkt använde man sig av läkarundersökningar utförda av den lokala läkaren. Kvinnor som var oskulder innan våldtäkten kunde lättare bevisa att hon faktiskt blivit våldtagen, medan kvinnor som var gifta och fött barn i princip aldrig kunde få detta läkarbevis. Det blev alltså mer riskabelt att våldta en oskuld.

Något intressant är att sätta dessa fakta i samband med Thomas Laqueurs argument om att det innan 1700-talet endast fanns ett kön. För er som inte är bekanta med Laqueur drar jag en kort sammanfattning: Laqueur hävdar att man fram till 1700-talet ansåg att mannen och kvinnan var olika utvecklingsgrader av ett och samma kön (det manliga). Kvinnan kunde plötsligt förvandlas till man, däremot var kanske inte motsatsen möjlig eftersom mannen var det eftersträvade och fulländade könet. När det gäller kvinnans sexualitet innan 1700-talet trodde man enligt Laqueur att för att kunna fortplanta sig krävdes orgasm hos både mannen och kvinnan, det fanns alltså en idé om kvinnlig säd. På grund av det blev alltså kvinnans orgasm lika viktig som mannens. På 1700-talet förändrades dock denna syn markant, enligt Laqueur, och kvinnan ansågs inte längre vara en erotisk varelse utan mer som en "passiv mottagare av mannens säd".

Oavsett om Laqueur har rätt om sin enkönsmodell eller inte är det iallafall rätt intressant att ställa denna syn på kvinnan mot den syn som avspeglades i vad Åsa Bergenheim berättade om. Det är ju ganska tydligt i den rättsliga historiken vad gäller våldtäkt att det skedde en stor förändring på 1700-talet. Synen på kvinnan tycktes förändras, man ville inte längre försvara familjens ära, utan nu handlade det om brott mot person - och personen var ju då kvinnan. Man ansågs dessutom vara kvinna redan från 10-årsåldern (om inte tidigare), medan det för det manliga könet var helt andra regler. "En kvinna på tolv år våldtogs av en 20-årig pojke". De våldtäkter som ledde till fällande dom var i princip endast de fall där det skett en våldtäkt "mot ordningen", dvs en överfallsvåldtäkt där förövaren är någon helt främmande för offret. Våldtäkter "inom ordningen", dvs inom familj och bekantskapskrets etc, löstes ofta på andra sätt. Mannen som utfört våldtäkten kunde exempelvis gifta sig med sitt offer och därmed lösa hela situationen och slippa straff. Vad gäller incest var båda parter dödsstraffsbelagda ända in på 1800-talet.

Vad man kan dra för slutsats av detta, om man jämför med idag, är ju att det fortfarande hänger med. Vi har ju fortfarande samma syn i samhället på våldtäkt inom och utom ordningen. De våldtäkter som sker utom ordningen är ju fasansfulla och fruktansvärda, något som om och om igen spelas upp i media, medan våldtäkter inom ordningen tystas ner.

När en våldtäkt inom ordningen sker, till exempel om en tjej blir våldtagen av en kille i sin bekantskapskrets, skuldbeläggs ofta offret än idag. Antingen skuldbelägger offren sig själva, eller så gör andra det åt dem. Oftast är det nog tyvärr både och. Tjejers beteende ifrågasätts idag precis som på 1700-talet. Det är mer legitimt att våldta en lösaktig tjej, en full tjej, en utåtriktad tjej än en oskuldsfull tjej. "Hon får väl skylla sig själv om hon däckar mitt på en fest bland okända killar." Har vi verkligen inte kommit längre i synen på vad som är okej sex och inte än de hade på 1700-talet?

Det är beklämmande att se hur erkända sexologer och psykiatrer bidragit till den stereotypa och destruktiva synen på män och kvinnor och sex som lever kvar än idag:

- Hur erkända forskare och kliniker (exempelvis Freud) suttit och sagt att mäns sexualitet är som en naturkraft som inte kan stoppas (åh nej stackars kille som blivit upphetsad, nu bara MÅSTE han ju ha sex).

- Hur Havelock Ellis kan få samhällen att gå med på att det är till "kvinnans gagn" att mannen övertalar henne med våld och tvång att ha sex och att det "ingår i det sexuella spelet".

- Hur Alfred Kinsey, som det för övrigt gjorts en spelfilm om med Liam Neeson i huvudrollen, kan få sitta och påstå att det är till "barnets gagn" att ha sex med en vuxen - barnet har ju en jättestark sexualitet som måste få uttryckas. Ett annat intressant faktum med den filmatiserade Kinsey är att han hävdade att väldigt små barn har förmågan att få orgasm. Och hur vet han det? Jo, han gjorde hundratals observationer på barn mellan 0-15 år där han bland annat kunde iaktta att en femåring kunde få sju orgasmer i rad. Kinsey hyllas idag som en man som fått oss att börja prata om sex och skärskåda vad som är normalt eller inte - frågan är vad han bidragit med gällande den relativt normaliserade synen (Filmer som Lolita, pornografi med framför allt kvinnor/flickor som ser så unga ut som möjligt, barnsexköp, så länge vi kallar det för "ageplay" är det okej, avancerade sexlekar bland 15-åringar etc.) på hur exempelvis unga flickor/tjejer och pojkar/killar är en del av en vuxen sexualitet. Det finns tyvärr för det mesta två sidor av myntet och i det här fallet är den dåliga sidan ganska så dålig...


Allt detta skedde på 1900-talet, allt detta bidrar till den syn vi har och det sätt vi agerar på idag. Vi måste verkligen börja prata om det, vrida och vända på det, förändra det. Tack till alla fantastiska människor som bidrar med sina personliga, intima och banbrytande texter - ni är verkligen ett stort steg i rätt riktning!


Lästips:

Brottet, straffet och förövaren - Åsa Bergenheim
Unga förövare - Olof Risberg
Liksom våldtäkt typ - Stina Jeffner
Making sex: Body and gender from the Greeks to Freud - Thomas W. Laqueur

Avhandlingar och artiklar av Inga Tidefors, Cecilia Kjellgren, Annika Wassberg, Niklas Långström m.fl.

Länktips:

http://www.okejsex.nu/
http://www.allakvinnorshus.org/
http://www.josefingrande.se/forfattare-och-skribent (länk till pdf-filer med Josefin Grändes sammanställningar, handledningar och rapporter)

Saknar dig pappa.

Ett år idag. Känns som igår, samtidigt som det känns som att det var alldeles för lång tid sedan jag såg honom. Kan inte riktigt förstå att tiden gått så fort. Kan inte riktigt förstå att han varit borta så länge. Saknad är svår. Att förstå att någon är borta är ännu svårare. Han var världens bästa pappa.

To think I might not see those eyes, makes it so hard not to cry.

Idag tar jag farväl av min älskade fina Kitty. Hon har varit med mig i sju år och idag ska jag tillåta att de sticker sprutor i henne så att hon somnar och så att hennes lilla underbara hjärta slutar slå. Någonstans vet jag att det är det bästa för henne, vi har testat så mycket nu utan varaktiga resultat. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka "tänk om..." och "det kanske går". Det har varit tuffa år för den lilla, en massa flyttar och resor och stress. Men nu är stressen slut. En sista resa kvar bara...

Det gör mig så ont, och på tisdag är det ett år sen pappa dog. Har svårt att förlika mig med döden, inte min egen men andras. Det här beslutet är det värsta med att vara djurägare. Vill inte ha den makten. Makten över liv och död. Hon har varit mitt sällskap och min vän så länge... Hur tar man livet av sin älskling? Hon har varit den underbaraste katt man kan tänka sig. Nu kommer det vara tomt när jag kommer hem. Ingen liten lurvig sötnos som vill ligga sked med mig på nätterna. Kl 1500 idag säger vi farväl. Ångesten växer för varje vaken minut.

Gud vad jag kommer att sakna henne.

This record's on repeat and now it's all worn out.

Efter influensa och liggande i soffan blir det bara mer och mer tydligt:
Jag klarar inte av att vara ensam.

Sedan det värsta av det värsta hände i slutet av mars har jag sysselsatt mig - umgåtts med folk, ockuperat mig med jobb, försökt engagera mig känslomässigt i andra människor och saker och ja... Det börjar ta slut på undanflykter.

Nu återstår sorgen.
Och tårarna.

Pappas nummer finns fortfarande kvar i min mobil.

Weeping songs.

Music Playlist at MixPod.com

Saknad.

Ja... Vad ska man skriva nu...

Är i Uppsala och jobbar. Åker hem på måndag för att ha begravning på tisdag. Det känns bara... Konstigt. Tomt. Fortfarande overkligt. Satt nyss och tittade igenom min kontaktlista i min mobil. Kan inte förmå mig att radera kontakten "Pappa". Varje gång mamma ringer står det "Pappa" fastän jag tagit bort hemnumret från kontakten. Mobilen vill liksom jag inte riktigt acceptera att han inte finns längre.

Fick blommor från två kvinnor på jobbet idag. Två kvinnor som inte riktigt tyckt att det varit toppen att jag kommit tillbaka. Det kändes oerhört skönt.

Har fått dagarna på jobbet att gå. Gjort tusen saker, sprungit hit och dit, kontaktat soc och familjer och skrivit mängder med text. Läst mängder med text. Styrt upp än det ena, än det andra. Just ikväll känns det dock som om att jag inte riktigt vet hur jag ska orka med morgondagen. Eller helgen för den delen. Känner mig stundvis oerhört ensam. Jag är dock sjukt glad att jag har Azza och Anders. Underbara Azza som tänker åka upp till Östersund för att gå på begravningen med mig. Underbara Azza som ringer var och varannan dag bara för att höra att jag är okej. Jag kan inte önska mig en bättre vän.

Tyvärr kan ingenting fylla det tomrum jag har i mitt hjärta just nu. Jag vill bara ha tillbaka min pappa. Jag vill få prata med honom, få höra hans åsikter kring saker, få berätta att de sura kvinnorna gett mig blommor. Jag vill bara höra hans röst. Känna att han finns där. Få älska honom för att han är den bästa pappan i världen.

Pappa sa alltid "problem är till för att lösas". Hur löser jag problemet att jag inte vill att du ska vara borta för evigt pappa?

Tystnad, Tomhet.

För er som inte vet - min älskade pappa dog förra måndagen.

Nu är telefonen bara tyst.
Lägenheten tyst.
Hjärtat tyst.

Att mista någon är förjävligt.
Att leva vidare är en konst.

Hur kombinerar man det förjävliga med konst?

Väntan.

Om jag inte svarar på sms och telefonsamtal och annat just nu beror det på att jag är totalt slutkörd och upptagen. Jag och min familj genomgår just nu något av det värsta som kan hända.

Jag hör av mig framöver. Tack till er som bryr er. Det värmer.

Mazzy Star - Into Dust

Je suis très fatigué.

Jobbiga dagar, svåra nätter. Fast oftast däckar jag så fort jag lagt huvudet på kudden, men de nätter jag inte gör det är det tungt. Tankarna snurrar runt och jag kan inte riktigt tänka rationellt längre. Tårar och åter tårar.

Jobbiga dagar, svåra nätter. Fast oftast däckar jag så fort jag lagt huvudet på kudden, men de nätter jag inte gör det är det tungt. Tankarna snurrar runt och jag kan inte riktigt tänka rationellt längre. Tårar och åter tårar.

Jag är trött på att gråta.
Jag är trött på jobbiga dagar och nätter.
Jag är trött på svåra år.
Jag är trött på att vänta mig det värsta när telefonen ringer och det är mammas nummer.
Jag är trött på att ingenting någonsin bara kan ordna sig.

Jag är så jävla trött.

Ont.

Mitt hjärta brister lite mer.
Dåliga besked.
Återfall.
Feber.

Vet inte hur mycket av mitt hjärta som kommer att överleva. Känns som om att det borde ta slut snart. Känns som om att det skulle vara behövligt med lite bra nyheter. Men jag måste kämpa på, om inte annat för andras skull.

Hade tänkt gå på fest ikväll men tvingas vara hemma pga en grym influensa. Hoppas hoppas att influensan är över tills på måndag då jag tänkt jobba. Resten av veckan skall ägnas åt packande, ringande, fixande och trixande. Känns lite spännande men också jävligt jobbigt. Det känns framför allt jobbigt att lämna pappa. Ska hälsa på honom så fort jag blir frisk. Vill spendera så mycket tid jag kan med honom innan jag flyttar... Hans kropp håller på att ge upp. Jag hoppas innerligt att de kan göra något för att förhindra att den gör det.

Ledsen att alla mina inlägg är så sjukt deprimerande.
Jag är bara inte så munter för tillfället.

Miljonte gången gillt?

Jag sitter och grinar av två anledningar.

Ett: CSN är fucking dumma i huvudet och jag är förkyld och pank.
Två: MADONNA KOMMER TILL SVERIGE I SOMMAR.



Jag kan knappt tro att det är sant. Jag SKA ha en biljett, om jag så ska gå över lik för att få den. Jag har nu sedan början av 90-talet velat se Madonna och har sedan -95 försökt få tag i biljetter, men antingen har jag inte haft råd eller så har det inte gått att få biljetter. Den här gången MÅSTE jag se henne. Kosta vad det kosta vill. Madonna here I come!